ja blir int av me mina oroskänslor... har sån ångest som kryper i kroppen att de int e sant... vet int ens vem ja kan prata om det med... Någon annan som brukar ha panikångest känslor?? de e som att ja e helt säker på att nått hemskt kommer att hända... Ja vågar int rida för TÄNK OM hästen sticker, går omkull etc... Ja e livrädd när ja åker bil för TÄNK OM de barkar... ja vågar int ta vissa telefonsamtal för TÄNK OM de e utskällning på gång... ja tänker hela jävla tiden i dessa TÄNK OM banor... de börjar bli frustrerande... ja märker ju skillnaden på mej själv och de e min stackars älskade Tom som blir utsatt för mina attacker... de ha pågått längre än vanligt nu... de e knappt så ja vågar fara tillbaka på jobb för TÄNK OM ja gör nått fel o nån blir arg?? eller TÄNK OM ja blir sparkad igen... ja vet snart int vad ja ska ta mej till med allt... ja har ingen ork med något. ja orkar int va social, ja orkar int fara nånstans... ingen människa vill ju snart ha me mej o göra mera!!! jävla pucko ja e som int gör nått åt mej själv. men sen e frågan: VAD ska man göra?? HUR ska ja bli mitt gamla, vanliga, glada jag igen?? ja vet inte... samtidigt e ja rädd för att lätta på hjärtat för TÄNK OM den ja pratar med tycker ja e ett psykfall?? rädslan hindrar mej från att göra sånt ja sku vilja... som de känns nu sku ja helst bara sitta hemma i soffan o inte umgås me nån... de e säkert bäst så... då gör ja ingen illa iaf... ja har mina älskade vänner, men med mitt beteende kommer ja ju att sakta men säkert skrämma bort dom... och ensamheten är min största skräck... livet är som ett stort svart hål utan ljus i ändan... Hur klarar andra av att leva med panikångest?? ja ha ju skött mina mediciner tycker jag, utan dom sku ja nog vara död o begraven vid det här laget... sen säger vissa att "gå till psykolog" men ja ha varit förut, men fick så dåligt intryck av honom. ja kände som att han dömde mej. bara synade mej. ja kände inget tillit till honom. man måste ja kunna lite på sin psykolog om man ska kunna öppna sej för den. Right?? på ett ställe som vi gick regelbundet på fick ja förtroende för kontaktspersonen, de va skönt, o deras psykolog va bra. borde kanske ta kontakt med dom igen... ja har nog int ens nått att skylla på till varför ja mår såhär... de e ju inget speciellt som har hänt heller... men ändå... när de e som värst kan ja sitta i soffan, tårarna rinner o kroppen krampar... skakningar o ryckningar... hyperventilerar...

känns som ja e ett hopplöst fall...