Ja ha nog lärt mej att inte ta NÅGOT förgivet mera...Saker o ting som kan verka så självklara ena stunden så kan i nästa stund ändra helt... 

Ja trodde ja levde i det som är å vara skall... Ja trodde benhårt på de å kämpade i många år... Men mitt i allt var det inte så självklart mera, mitt i allt ändrades allt å de ja kännt som min trygga punkt va inte så tryggt mera... Ett ord var allt som behövdes, ett konstaterande för att ALLT ja kämpat för i flera år skulle raseras... 

det måste vara de värsta, att allt det plötsligt bara är borta... 

Mitt i allt ändrades allt å någon slog undan fötterna under mej... 

Ja ha inte kraschat för min mormors död...

Ja ha inte kraschat för Bamses avlivning...

Ja ha inte kraschat för Sweets avlivning...

Ska ja krascha för alla sakerna på en gång sen då? 

Ja vill inte vara med när den dagen kommer...

Vi var ju inte lyckliga med varann! Vi kämpade åt olika håll. Vi va i samma båt men vi rodde åt varsitt håll med en varsin trasig åra... Vi tävlade om vem som gjorde den andre mest illa... Ändå så trivdes vi med varandra. Det var välbekant o tryggt på något sätt! Vi kände/känner ju varann utan å innan.

Trodde ja iaf... 

Until Next Time

Fridens