Idag känns allt verkligen underbart! Ja mår riktigt bra o känner mej uppåt å optimistisk! Det var länge sen det kändes såhär bra faktiskt... Måste försöka passa på att njuta så länge det varar =P Förvisso så e inte dagen slut riktigt ännu men... aja... Vi tar det som det kommer bara!!

For in till stan med Darling i morse för att få bilen. Hem en vända å äta, byta om o fixa mej. In till stan igen o möta Mikkiz för lunch. Va SUPER kul att få Mikkiz/AG time!! Va alldelse för länge sen =) Sen loda vi på stan lite å så till tjäna en sväng! Gjorde några riktiga fynd där o inte blev det så dyrt heller =) Loppis is the shiet helt enkelt!! o när man hittar en ställning med snygga kläder i rätt storlek i prisklassen 0,50€ -> 4€ så e de svårt att låta bli att inte ta något ;) Mest nöjd med:

^ ryggen av tunikan på näst sista bilden =)

Blev en par vanliga tunikor till o så en rosa lite nätig jumper från FB köp å sälj som va GRYMT snygg =)

Hmm, MÅSTE flytta på kattlådan nästa gång ja ska ta bilder =P Inte så fräsht att ha den med i bakgrunden direkt ;)

Efter tjänabesöket så for ja o köpte kaffbröd å sen till Jennifer på kaffe å svulla brownies!! GUUUUUUUD va gott det var!!! Men hugaliga vad mäktigt också! Min diabetes tyckte INTE om mej just då kan ja ju bara lova ;) Men de va nog nästan värt att ha blodsockret upp i skyarna för den baklsens skull!! Trevligt att se var hon bor också =)

Sen for ja efter älsk från work, storhandla å så hem. Nu ska vi ägna oss åt varandra resten av tiden =)

Nu ha vi nyss fått i oss middag, Darling hade med sej mat från work så det blev lax o vitlökspotatis *mummmma*

Nu har vi iaf bestämt att vi ska satsa mera på varann en tid! Ta hand om varann o hitta på mera saker tillsammans o sånt för att komma bort från det dåliga!

Kom förresten på här, det är ALLTID såhär, VARJE år i januari ha vi haft en ordntlig kris! Januari e en jävla skitmånad =P

Någon var trött idag:

Dålig bild ja vet, men Lykke låg å sov så sött i höet idag =)

Until next time

Börjar själv bli lite förvirrad i dessa humörsvängningar... Ena stunden så glatt o optimistiskt för att i nästa stund kastas ner i den grymmaste förtvivlan... Aja, that´s life bara helt enkelt!!

Har fått bort EN tyngd från mina axlar idag och ni anar inte hur SKÖNT det känns!! Hur SKÖNT det var att säga rakt ut hur jag kännt och varför jag betett mej som jag gjort och att gensvaret blev så positivt kändes ännu bättre, att människa nu förstår mej varför det varit så som det varit!!

Ett bra motto:

Har suttit och skivit inatt, vad vi behöver göra för att komma upp ur gropen, hur vi ska komma vidare och få det bättre! Det + en sak till som vi SKA göra, det finns inget annat alternativ mera, för som sagt, man kastar inte bort 10år sådär bara. Allt händer av en mening och meningen är att vi ska hålla ihop! Om det inte vore så skulle vi ju ha gått skilda vägar för länge sen, redan första gången vi hade den ordentliga svackan för ca 6år sen, men vi gick inte isär då, så därför ska vi klara detta! Vi fixar det! Så är det bara!! MÅSTE se ljust på framtiden. Blicka framåt. Ser en liten ljusskymt nu i ändan av tunneln, den är rätt avlägsen ännu, men ja kan iaf ana den igen!!

Jag har konstaterat att jag har så mycket som jag behöver bearbeta bara med mej själv innan jag kan sen koncentrera energin på OSS, så nu ska det bli ändring på det och vi SKA fixa detta. Trots allt så har jag ju allt stöd jag behöver av Tom♥ ganska mycket fick vi igenompratat också ikväll. Dock försvann Nukku Matti ett tu tre, men aja, sånt som händer... Han kommer nog tillbaka om ett tag!!

Upprepar mantrat i mitt huvud att jag MÅSTE tänka positivt, MÅSTE vara optimistisk, MÅSTE tro på att vi fixar detta. Förlorar man hoppet förlorar man allt och det vill jag då inte!!

Until Next Time

...just som ja började se ljuset i tunneln... jag kände mej så optimistisk o lycklig, ÄNTLIGEN skulle vi reda ut allt o kunna forsätta framåt...

Så kommer nästa smäll...

PANG

DUNS

så var man tillbaka nere i botten av gropen igen och omringad av mörker, tätare än förut, klibbigare, tyngre att andas.

Jag har gråtit non stop sen 03 inatt, ser ut som en utskitet plommon med uppsvullet face...

Huvudet sprängs snart av värk, känner spyorna i halsen, magen vrider o kniper, kroppen skakar, har svårt att andas, ligger helt apatisk i soffan o stirrar...

Känner mej jävligt ensam...

Var det spiken i kistan detta nu då?? Vet snart inte någon utväg...

Detta trodde jag faktiskt inte om ER

Men man blir alltid sviken av dem man har närmast vad det verkar...

Om man inte kan lita på dem som står en närmast, vem fan kan man lita på då??

jag bara undrar...

jag har väl aldrig känt mej så osäker, rädd, orolig o handlingsförlamad som nu

Jag vet bara inte vad jag ska ta mej till!!

INTE en aning över huvud taget!!

Vi skulle ju börja om på nytt kapitel... Jag hoppades så.... Allt kändes så bra...

men sen...

Kan vara att jag överreagerar, det är mycket möjligt. men det var ändå FEL av Er...

Där fick jag för att jag skulle fixa något trevligt...

Jag ska sluta kämpa...

Jag ska sluta hoppas...

Jag ska sluta önska...

den osminkade, oattraktiva, ytterst hemska sanningen...

tills vi skrivs

Är taget nu och vi är överens iaf!

UNDERBART!!

Nu var det bara det värsta kvar, att få telefonsamtalet gjort... *fasar*

Ska se om ja fixar det imorgon!! För jag VET att jag MÅSTE göra det och att VI måste göra detta för att få någon klarhet i allt.

Ingen av oss vill ge upp, aldrig i livet!!

Det vi har är något man nog bara får uppleva EN gång i livet och det när man hittat DEN rätte, vi har ett band som är starkare än något jag upplevt tidigare. Känslor jag inte trodde fanns.

Jag ger ALDRIG upp...

Mycket kan jag ge upp med, men aldrig oss!! Aldrig någonsin!!

Du är mitt allt och kommer så alltid att vara!

Vi kommer att kämpa, så länge vi lever och andas, så kommer vi att kämpa! Har inget lyckats förstöra det vi har hittills, så lär det inte gå heller!

Vi har funnits för varandra i 9år 2mån 28dagar IDAG, i vått och torrt, med och motgång, nöd och lust.

Vi kommer att finnas för varandra MINST lika länge till!

PUNKT!

Men det känns så otroligt skönt att vi kommit fram till samma slutsats! Att vi har samma framtidsvisioner. Att vi vill samma sak! och det är att INTE leva utan varandra. VI vill båda leva tillsammans, resten av livet. Vi kommer att älska varandra tills någon av oss slutar andas...

Kanske det finns en ljusning i ändan av tunneln! Jag börjar faktiskt skymta den nu!! Otroligt men sant!! Sakta men säkert tar jag mej mot ljuset, det blir starkare och starkare!

Tyngden på mina axlar blir lättare och lättare!

Ångesten avtar!

Virrvarret i min hjärna lugnar ner sej sakta mak!

Ännu är jag inte där, men snart!! Hoppas jag iaf!!

Until next time

Haft denna låt på hjärnan absolut hela dagen, kom inte ihåg varken namn eller grupp men efter ett antal sökningar JACKPOT!!

Texten är så underbart vacker

Jag tillägnar den min underbara älskade långhåriga hårdrockare

You

It´s allright with me

As long as you

Are by my side

Talk or just say nothing

I don´t mind your looks never lie

I was always on the run

Finding out what I was looking for

And I was always insecure

just until I found

You, You were always on my mind

You, you´re the one I´ve been living for

You, you´re my everlasting fire

You´re my always shinig star

Words often don´t come easy

I never learned

To show you the inside of me

I know my baby

You were always patient

Dragging out what I tried to hide

I was always on the run

Finding out what I was looking for

And I was always insecure

Just until I found

You, you were always on my mind

You, you´re the one I´ve been living for

You, you´re my everlasting fire

You´re my always shining star

The night´s always a good friend

A glass of wine, and the lights are low

You lying beside me, me full of love

And filled with hope

You, you were always on my mind

You, you´re one I´ve been living for

You, You´re my everlasting fire

You´re my always shining star

Varje människa kommer till en punkt i livet där man börjar funder på vad som är värt något! Jag vet vad som är värt ALLT i mitt liv och utan dem skulle jag inte exictera! Den viktigaste personen i mitt har gått bort, men den som får ta över den platsen har varit i mitt liv i snart 10år, och jag älskar honom mer än något annat.

Klarar vi av detta

Klarar vi av ALLT

Älskar dej Tom ♥

Tills vi skrivs

Jag är rädd...

Rädd för att med mitt mående krasha allt...

Har ju märkt hur en del tagit avstånd från mej redan...

Är bara en tidsfråga innan jag står ensam...

Och när jag inte vet vad jag skall göra??

Fick höra att jag var annorlunda förr, för bara 2år sen, att jag var gladare, livligare, hade alltid något på G, alltid i farten. Vad har hänt??

Jag vet inte...

Jag är rädd att sluta med mina värkmediciner för jag är rädd att halka ner i alkoholträsket igen. LIVRÄDD!!

Det är det värsta stället jag någonsin varit på, jag vill inte dit igen och tro mej, ja vet hur fort man halkar på fel...

Jag går omkring och är rädd, orolig, stressad för i stort sett ALLT och jag vet inte hur i hela helvete jag ska komma bort från det!

Jag är RÄDD att fara till min diabetesläkare för jag VET att jag misskött mej och får bara en massa bannor där...

Jag är RÄDD att berätta hur det egentligen ligger till med saker och ting...

Jag är RÄDD att misslyckas... och det känns som jag redan gjort det, med det mesta...

Jag är RÄDD att begära hjälp... Bra kvinna reder sej själv!

Emellanåt funderar jag på om ja borde ta kontakt med mentalvårdsbyrån igen, sist fick jag cipralex från a-kliniken, men jga känner att jag nu inte riktigt hör hemma där för närvarande ;)

Visst har jag önskningar och drömmar om vad jag vill med mitt liv!

Men sen sitter det en liten gubbe på ena axeln och säger

"Ähh, sluta larva dej, du kommer ALDRIG att ta dej dit ändå, du kommer ALDRIG att klara det, så ge upp och sluta drömma. Det är slöseri med tid"

och hans röst är så mycket mera dominerande än den godes som sitter på andra axeln och ska försöka peppa mej, att pepptalket inte biter... Jag hör det inte ens...

Jag är bra på att sporra och uppmintra andra! Men att jag själv skulle ta åt mej av sånt...

Jag vill inte sitta hemma o "sura" som en inbunden gammal nucka...

Jag vill ju vara glad och lycklig igen!
Men som jag mår och beter mej så vill ingen ha med mej att göra, man blir inte medbjuden nånstans...

Men när jag inte vet vad i helvete jag ska göra

Eller vilken ända jag ska börja i

Jag har ju för fan blivit precis en sån människa jag svurit på att aldrig bli!!

Tills vi skrivs

...Med att mest ha negativa inlägg... Men de e ju såhär att:

* MIN blogg

* MINA tankar

* MINA åsikter

* MINA ventileringar

Respektera detta TACK!!! Om jag behöver skriva av mej för att ja mår skit, då ska ja ha all rätt i välrden att göra det, för det är ingen som tvingar dej att läsa den om du inte vill ;)

Nåja, detta om detta.

Varit en rätt bra lördag idag =) Började morgonen med en ridtur ilad med Maria, Jennifer, Petra o Mikkiz. Vi for ut med 5 ytterst pigga o glada små hästar =) Lykke vart dock ledsen när alla kompisar gick från gården, men han hade Marias hund Sessi att roa sej med =P

Laufa va riktigt på G idag, OJ vilken kanonfin tölt jag fick, klockrent tickade hon på!! Sen föll hon i en sån fin, rund galopp så ja lät henne gå =) Red upp till riddarklint o vände där. På hemvägen va alla hästarna LIIIITE taggade så vi lät dem sträcka ut lite, Laufa o Ljuva taggade upp varann som tusans o bara väntade på startsignalen, när dom fick den så herregud, dom bara FLÖG fram =P Ja ha väl ALDRIG åkt sådär fort på en sån liten häst som Laufa, hon snabb som sju nödår den där lille märren =P SEN va dom nöjda =) Dom gick bara o frustade o ruskade nöjt med huvudna =) Mikkiz som trodde Gunde skulle vara lite lat när han stått såpass länge fick åka snällt bara också =P HAN va pigg ;)

Det är så nice också när man har hästar som man faktiskt KAN göra så med, låta dem ta en ordentlig galopp o stärcka ut, för att sen stanna och skritta på långa tyglar och hsätarna e helt avslappnade o lugna. Det går ju tyvärr inte med alla hästar! Ha själv ridit såna exemplar som efter en liten, lugn galopp redan blir helt hispiga och bara studsar fram. Inget nöje för varken häst eller ryttare!

Gandur visade sitt missnöje över japsar också =P

Vi hade just gått å pratat om det hur konstigt det var för han ALLTID brukar bajsa på matmuseets parkering på väg bortåt, men nu hade han inte gjort den, så då såklart stannar han, bakom en bil, och skiter =P Bilägarinnan själv skrattade dock också gott =P Men det såg bara så humor ut

"Jahh, detta var en toyota, den kan ja bajsa bakom"

=P

Sen möttes man av denna syn på hemmaplan:

En nöjd lillhingstis med snötäcke =) När vi kom hem från kvarno så såg ja ingen häst någonstans, började fundera hemska tankar, men det var så lugnt på gården att han kunde inte vara på rymmen. Sen såg ja: Han låg å sov i ett hörn av hagen i allsköns ro =P Tittade på mej när ja ropade på honom som att säga

"Jaaa, vaddå??? Ja sover ju!!"

Så han e nog varken någe rymningsbenägen eller stressad =P Ledsen ja när alla andra gick bort från gården men inget desto värre! Han e lika lugn som Avaldi var när han va här på sjukstuga =) Så det är riktigt nice =)

Sen bar det av till hamnen med pappas bil. Han kommer hem här på måndag morgon så vi tänkte att lika bra kör vi den idag när ja ännu mår någorlunda bra! Så for vi via kvarnbo på kaffe till Tarja o Tette samt att Tom fick hjälpa till att lösa problemet med hur man fick loss divanen från soffan ;) Tarja höll ju på å möblrade om, för ovanlighetens skull =P Hon möblerar nog om lika ofta som andra människor städar =P *HAHAHAHA*

Värsta idag var nog efter ridningen, så satt Tom o ja här nere i källaren, drack kaffe o hängde på datorn, när ja fick en VÄRLDENS hostattack, riktigt sådär att ja sen satt o nös o hostade samtidigt. Mitt i allt kändes det som om någon spände åt ett brett midjebätle med stora taggar inåt runt bålen på mej =( FAAAAAAANNNKEN va ont det tog =( Ja kunde inte göra NÅTT, satt tredubbelvikt o bara tjöt av smärta =( så det var verkligen inget vidare =( Gick nog över sen, men tog sin lilla tid =(

Lycka är att ha ljus på WC igen:

Typ sisådär ett år efter att lysröret gick sönder så kom jag på HUR man byter ut det =P Då har vi försökt med alla konstens regler underifrån att få bort glaset, men nej, man måsta ju klätta på handfatet o ovanpå spegelskåpet skruva bort två skruvar för att få bort en plåtlist o sen glaset för att komma åt lysrören =P Aja, nåmen bättre sen än aldrig!! Men lovar att de va betydligt trevligare att stå o sminka sej med ordentligt ljus än som förut bara med hjälp av spottisarna i taket =P

Men nu

Tills vi skrivs

puss o kram

sakta mak! Ja har nog kommit på en bidragande orsak till mitt mående:

Min diabetes e helt käpp rätt åt helvete =(

Har sbolut noll koll på något. Jo, ja tar mitt insulin som jag ska, men där e sen allt...

Ja VET att ja sku borda sköta mej. Jag har sett den hemska verkligeheten och hur det kan gå om man inte sköter sej... Jag har pratat med en kille som inte skötte sin diabetes i ungdomen och det slutade med två amputrade ben och dialys... Ja vet allt det där!!

Men tänk dej in i min situation:

* Att ALLTID måsta tänka på VAD du stoppar i dej

* Att ALLTID komma ihåg när du far iväg någonstans

-har ja sprutorna

-har ja nålar

-finns det insulin i sprutan

-har jag mätaren

* Att ha hela ditt liv vigt åt sprutor o nålar injektioner RESTEN AV LIVET!!!

De e FAN inget kul...

Jag vill verkligen inte fara till min diabtessköterska, jag gillar henne inte. Hon är så onödigt stickig emellanåt och kommer med små, sarkastiska kommentarer. det är inte DET jag behöver. Tex bara en sån sak att få höra:

-Jaa, du har ju en rätt uråldrig insulinsort, det finns en ny, Lantus, men eftersom du inte sköter dej kan du inte få den...

ja... det kallar ja ju pepp talk!!!

Sen när man sköter sej, mitt hba1c (långtidssockret) hade sjunkit här om sistondet när jag tog det, jag var ju glad över det å tänkte att NU kansk man för höra nått positivt äntligen

-ja, visst ha de gått ner, men inte räcker ju det här lilla inte på långa vägar heller!!

jahapp... där kom nästa pepptalk... =(

När jag bad om enn nytt häfte att skriva in mina mätningar i, för jag hade gett mej FAN på att NU ska ja sökta mej o va taggad till max

-Nej men vad ska du behöva en sån till?? Du mäter ju ändå inte ditt socker o det lilla du mäter kan du ju lika bra skriva ner på ett papper

Wupiii, PEPPTAAAAALK!!!!!!

Eller hur??

GISSA omk ja tappade lusten till att börja sköta mina mätningar??

En del kanske tycker nu att detta är onödigt gnällande! Det är väl bara att ta sej i kragen å sköta sej!

Men tyvärr, skulle det vara SÅ enkelt skulle jag gjort det för länge sen...

Jag kan ge ett mycket frustrerande exempel:

Mäter blodsockret, det är för högt. Tar extra insulin. Mäter efter 1h, fortfarande för högt, tar lite mera insulin. Mäter igen efter 2h, fortfarande för högt... 5 timmar efter första mätningen och insulindosen så bestämmer jag mej för att fara ut o rida. Ute i skogen mitt i alls svänger det till i huvudet och blodsockret har sjunkit till minimalt och jag får hypoglycemi... FAST jag åt en bulle innan jag for ut... Så då sitter jag där, kallsvettig och skakande med flimmrande syn på hästryggen och försöker komma på snabbaste vägen hem. För inte tog jag ju med mej något sött, siripiri eller dyl på ridturen heller...

Att vakna på natten med hypo är inte heller så trevligt. Det har hänt mej ett antal gånger...

Man vaknar, kallsvettig o skakis, synen flimrar, man kämpar med att ta sej ner för trappan utan att ramla, försöker samtidigt vara tyst när man plockar fram bröd, brödrosten, marmeladen, smöret, oboyen och mjölk... Lagar två rostmackor med marmelad på o ett stort glas oboy till det, hjälper inte, lagar två mackor till, nu börjar det kännas bättre, så jag vågar ta en cigg o vänta att kolhydraterna kommer ikapp, för nu e ja inte lika skakis mera...

Klockan är ofast runt 04 när detta händer...

Går tillbaka till sängs, håller på att frysa ihjäl nu när kallsvetten försvunnit och sängen e kall o fuktig... Kryper nära Tom som drar sej mer o mer undan, nå, vem vill nu ha en iskall människa ligga nära sej då??

Vaknar senare på morgonen med en SPRÄNGANDE huvudvärk och måt illa som fan... Måste avboka eventuella planer jag gjort för jag mår så dåligt. Folk blir sura

-Du VET ju att du blir piggare av att komma ut

jodå, det vet jag, men när jag mår så illa, huvudet dunkar och hela kroppen känns matt, så är man inte så pigg på att tex bygga hagar! Eller något annat kroppsligt!

Jag har hört att insulindiabetiker som börjat ta FitLine har efter ett tags drickande kunnat sluta med sina sprutor. Men det är jag VÄLDIGT skeptiskt mot... Hur kan ett tillskott till kroppen göra så att insulinproduktionen kommer igång igen?? Min kropp har inte producerat insulin på 15år nu, HUR kan FitLin göra att den börjar med det igen?? Jag själv har inte hört av någon som upplevt detta, inte ens läst om det... Slår vad om att skulle ja fråga om det på mottagningen skulle dom nog tro ja e helt blåst... Missförstå mej inte nu, det skulle ju vara underbart OM det verkligen skulle stämma!! Om det med 100% säkerhet stämmer att insulinproduktionen kommer igång igen om man börjar med FitLine, då skulle jag börja TVÄRT, men jag är skeptisk! För OM det är sant, varför pratar inte någon läkare om det då?? Det skulle ju vara underbart för alla insulindiabetiker att kunna sluta med sprutor! Jag vet ju att JAG skull tycka det iaf! Jag HATAR, absolut HATAR mina sprutor... Man sticker fel och det börjar svida, man sticker för många gånger på samma ställe så bildas det förtjocknader, man sticker igenom ett blodkärld, det blöder som tusan o så får man ett fint blåmärke där sen osv...

Nåja, va iaf ut o red med Petra o Jenny på 3 väääldigt pigga o glada märror =)

denna syn mötte mej när jag släppte ut hunden i morse:

En tillsynes väldigt glad och tillfreds liten hingstis =) Nu har han fått en bal mat inrullat i hagen också så nu har han nog ingen nöd alls här =)

Dock när vi gick förbi hagen till stallet med stona skull han börja tränga sej igenom trådarna... Men så sa det PANG när han fick stöt o sen prova han inte mera på trådarna... ;) som sagt, det brukar behövas bara en gång... =P

Until next time