Är det inte så då?? Ibland får jag bara den känslan att man SKA bara inte visa sej svag...

Depression är inte ett tecken på svaghet

Det är ett tecken på att man varit stark för länge

Det stämmer nog...

Jag fick hålla mej stark för oss båda på Eeros begravning

Jag fick hålla mej stark för oss båda på mormors begravning

Jag fick hålla mej stark för oss båda när Bamse avlivades

Jag fick hålla mej stark för oss båda när Sweet somnade in

Jag höll mej stark när ja höll i Frasses grimskaft när han togs bort

Jag höll mej stark när Daisy togs ut till skogen och smällen hördes

Inte gråta, inte visa dej svag, det är mesigt. Visa dej stark. Inga tårar!! Kom igen, samla dej nu. Ta ett djupt andetag, svälj gråten och fortsätt. Fortsätt framåt som vanligt bara. DU kan inte visa dej svag, då kan du bli skadad, illa behandlad. Ser folk dej svag tar dom chansen o sårar dej. Gör dej illa. Nej kom igen, kämpa på. Svälj gråten och tårarna. Ta det i din ensamhet och se till att INGEN får veta något...

Nu menar jag absolut inte något i stil med att

"Nu har jag funnits för dej, nu MÅSTE du göra det samma för mej"

Jag håller inte på med något fingerpekande!

Bara en påminnelse. För sån e ja definitivt inte!!

Men sen då, när man inte klarar det mera??

När svagheten lindar in dej så hela kroppen känns förlamad?? Huvudet fullt av bomull och du gråter så mycket att ansiktet är uppsvällt. När ångesten pressar ihop ditt bröst som i ett skruvstäd så du inte kan andas och allt bara är mörkt...

Då börjar du dra dej undan. Undan för alla... Varför prata?? Varför berätta om när du mår dåligt?? De andra har nog med sina egna liv, inte har de något intresse av att lyssna på dina bekymmer inte! För problem, det kan väl ändå inte DU ha heller?? Nej, de går inte för sej!! Du som alltid är glad och positiv. Skulle du vara deprimerad?? Lite nere kanske, men medicinskt deprimrad?? ALDRIG!! Det tror vi inte på!!

Det är då man vill skrika åt sej själv:

Saken är nog den, att har man som jag, blivit överkörd när ja FÖRSÖKT berätta hur jag egentligen mår, så IDS man faktiskt inte sen mera ens ansträngs sej. Man stänger in sej i sitt skal o mår skit i sin ensamhet. För det värsta som finns, är när man sitter och gråter och får inget gensvar... Man får en kommentar i stil med

"Ja, de e inte så roligt jämt"

och sen inget mera... Sen ignoreras det helt. Snacket fortsätter som vanligt....

Då IDS man inte mera...

Visst, det finns många som sagt åt mej

"Jag finns ALLTID här för dej, när som helst"

MEN; när det väl kniper sen. VEM finns för dej då, kl.04 på morgonen, när du sitter och är helt förstörd, du har gråtit i TIMMAR och sitter med rakbladet framför dej, redo att göra slut på lidandet. Hela din kropp kryper och sticker av ångest. VEM finns där då??

Det är då man börjar söka tröst någon annanstans.

Vissa söker tröst i droger

Andra söker tröst i alkohol

En del söker tröst i tillfälliga ragg och sex

Jag har provat på att söka trösten i flaksan. Hittade inte den där dock...

Alkoholen ger ingen tröst, den löser inga problem

Det gör inte mjölk heller, men är fans så mycket vettigare att dricka!!

You´r friende say they will stay by your side until the end

But once you get to the fiery hole

You must go through it

alone....

Så nästa gång när du säger åt någon
"Jag finns ALLTID för dej, när som helst på dynet. Det är BARA att höra av dej"

så tänk efter:

ÄR du verkligen det??

Svik inte en vän som mår dåligt, för den glömmer det ALDRIG, det kommer oftast inga fler chanser sen att kunna ställa upp, för den hör inte av sej mera...

Tills vi skrivs