...just som ja började se ljuset i tunneln... jag kände mej så optimistisk o lycklig, ÄNTLIGEN skulle vi reda ut allt o kunna forsätta framåt...

Så kommer nästa smäll...

PANG

DUNS

så var man tillbaka nere i botten av gropen igen och omringad av mörker, tätare än förut, klibbigare, tyngre att andas.

Jag har gråtit non stop sen 03 inatt, ser ut som en utskitet plommon med uppsvullet face...

Huvudet sprängs snart av värk, känner spyorna i halsen, magen vrider o kniper, kroppen skakar, har svårt att andas, ligger helt apatisk i soffan o stirrar...

Känner mej jävligt ensam...

Var det spiken i kistan detta nu då?? Vet snart inte någon utväg...

Detta trodde jag faktiskt inte om ER

Men man blir alltid sviken av dem man har närmast vad det verkar...

Om man inte kan lita på dem som står en närmast, vem fan kan man lita på då??

jag bara undrar...

jag har väl aldrig känt mej så osäker, rädd, orolig o handlingsförlamad som nu

Jag vet bara inte vad jag ska ta mej till!!

INTE en aning över huvud taget!!

Vi skulle ju börja om på nytt kapitel... Jag hoppades så.... Allt kändes så bra...

men sen...

Kan vara att jag överreagerar, det är mycket möjligt. men det var ändå FEL av Er...

Där fick jag för att jag skulle fixa något trevligt...

Jag ska sluta kämpa...

Jag ska sluta hoppas...

Jag ska sluta önska...

den osminkade, oattraktiva, ytterst hemska sanningen...

tills vi skrivs