Jag är rädd...

Rädd för att med mitt mående krasha allt...

Har ju märkt hur en del tagit avstånd från mej redan...

Är bara en tidsfråga innan jag står ensam...

Och när jag inte vet vad jag skall göra??

Fick höra att jag var annorlunda förr, för bara 2år sen, att jag var gladare, livligare, hade alltid något på G, alltid i farten. Vad har hänt??

Jag vet inte...

Jag är rädd att sluta med mina värkmediciner för jag är rädd att halka ner i alkoholträsket igen. LIVRÄDD!!

Det är det värsta stället jag någonsin varit på, jag vill inte dit igen och tro mej, ja vet hur fort man halkar på fel...

Jag går omkring och är rädd, orolig, stressad för i stort sett ALLT och jag vet inte hur i hela helvete jag ska komma bort från det!

Jag är RÄDD att fara till min diabetesläkare för jag VET att jag misskött mej och får bara en massa bannor där...

Jag är RÄDD att berätta hur det egentligen ligger till med saker och ting...

Jag är RÄDD att misslyckas... och det känns som jag redan gjort det, med det mesta...

Jag är RÄDD att begära hjälp... Bra kvinna reder sej själv!

Emellanåt funderar jag på om ja borde ta kontakt med mentalvårdsbyrån igen, sist fick jag cipralex från a-kliniken, men jga känner att jag nu inte riktigt hör hemma där för närvarande ;)

Visst har jag önskningar och drömmar om vad jag vill med mitt liv!

Men sen sitter det en liten gubbe på ena axeln och säger

"Ähh, sluta larva dej, du kommer ALDRIG att ta dej dit ändå, du kommer ALDRIG att klara det, så ge upp och sluta drömma. Det är slöseri med tid"

och hans röst är så mycket mera dominerande än den godes som sitter på andra axeln och ska försöka peppa mej, att pepptalket inte biter... Jag hör det inte ens...

Jag är bra på att sporra och uppmintra andra! Men att jag själv skulle ta åt mej av sånt...

Jag vill inte sitta hemma o "sura" som en inbunden gammal nucka...

Jag vill ju vara glad och lycklig igen!
Men som jag mår och beter mej så vill ingen ha med mej att göra, man blir inte medbjuden nånstans...

Men när jag inte vet vad i helvete jag ska göra

Eller vilken ända jag ska börja i

Jag har ju för fan blivit precis en sån människa jag svurit på att aldrig bli!!

Tills vi skrivs

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

HERREGUD va länge sen ja skrivit nått här... Aja, ha väl inte haft den lättaste preioden ett tag så...   27/7 konstaterades att fostret slutat utvecklas i v.6... 31/7 till sjukhuset för förberedelser av medicinsk abort 2/8 in å göra medicinsk...

Ja vad kan man annat säga?? Sist ja skrev va i typ april =P  Ni som kanske hängt med så vet att mitt liv varit gaaaanska så hektiskt den senaste tiden. Den störtsta chocken of them all kom för några veckor sedan när de visade sej att ja var gravid....

Ojsan oj vad inaktiv ja varit här då =P  Men mitt liv har minst sagt varit myyycket rörigt ett tag här nu. Gjorde ju inte saken bättre att min mor pratar om att sälja Pargas, MITT pargas, enda stället ja får sinnesro på å där ja riktigt känner mej ...

Efter att ha varit i Karis nästan en vecka o blivit bortskämd så e man hemma igen å blir bortskämd här med ;) Janne kockar, byker, pysslar, plockar å donar! Men ja klagar inte!! Absolut inte =P    Det som däremot tar lite hårt på mej är när folk ...

... Vi gav det ännu ett försök. Men var det för att VI ville eller för att "alla andra" tyckte att "Jamen klart ni ska försöka"? Ja vet inte riktigt. Men de gick ändå inte vägen. Så snart hör man till statistiken av människor med kraschat äktenskap å...