...dessvärre är ju det inget man själv kan välja om man vill ha ångest eller inte... Men eftersom det finns de, som tolkar detta lite hur dom själva vill när JAG har ångest, så tänkte ja bara berätta lite hur jag upplever de mörkaste stunderna... ibland är ångesten värre än andra gånger, det kan man inte heller reglera själv dessvärre...

Det kan börja precis hur som helst, ibland som ett tryck över bröstet, ett knytnävsslag i magen, som någon skulle snöra åt strupen, man får ingen luft, känner bara en ENORM känsla av vemod, värdelöshet, ensamhet, sorg, förtvivlan. Livslusten försvinner för stunden, ena minuten kan ja ligga under en filt o hyperventilera, skaka, kippa efter andan, gråta så hejdlöst att ja inte får luft, för att i nästa stund ligga och stirra helt tomt framför mej, som i min egna värld... Går omkring här hemma som i en dvala, huvudet fylls av bomull, man kan inte tänka klart på väsentliga saker däremot så GRUBBLAR ja mycket då, alldeles för mycket, oftast på en massa gammalt SKIT som hjärnan bearbetar på högvarv, sånt som för många år sedan är upplevt, gjort, genomgått, diskuterat, bearbetat, förlåtet... Men mitt inre ha nog inte bearbetat klart dessa saker eftersom min hjärna VÄGRAR släppa det...

Mest grubblas det sånt som hänt mellan oss här hemma när vi levde som värst... De hände rätt mkt dåligt en period, vi gjorde båda massa illa åt varann, de va som en tävling ett tag, vem kan såra den andra mest?? Vi har arbetat oss upp från det, det har tagit tid och uppoffringar från båda två, vi ha kämpat med tillit och andra viktiga saker som måste fungera i ett förhållande. Men dessa gamla saker kommer upp och jag blir att undra: Varför lämnade han inte mej?? Han skulle ha varit värt något mycke bättre!! Jag var nära att själv ge upp flera gånger, bara tacka för mej, packa väskan o dra, men det fanns ändå en liten röst i bakhuvudet som sa "Ge INTE upp, KÄMPA för allt du e värd, det kommer att vara värt det" och mycket riktigt, de var värt det...

Hur jag beter mej dessa perioder är olika, ja vet själv att de inte är bra att bara låsa in sej, isolera sej från omvärlden, lägga telefonen på tyst och inte prata med NÅGON, jo Tom såklart, han är den enda jag frivilligt ringer till när jag mår som sämst, eftersom hans röst lugnar och tröstar, han känner mej som ingen annan och vet precis hur han får mej att tänka lite klarare igen! En till orsak till varför jag älskar denna man mer än något annat i livet!

Man borde ju kunna prata med sina närmaste vänner, det vet jag själv också, men jag VILL INTE vara till besvär! Jag VILL INTE vara någon börda för någon annan, det är ju INTE mina vänners fel att jag mår dåligt, därför VILL jag INTE lasta över det på dem... Jag löser det själv, i min ensamhet och med stödet av den underbaraste mannen som finns... Jag känner att istället för att råka vara otrevlig i telefon så är det lika bra att inte prata alls, eftersom jag själv inte ens VET hur ja kommer att reagera om någon blir irriterad på mej eller något sånt. DÄRFÖR stänger jag in mej, dels i huset, dels in i mej själv... Vissa perioder kan ja inte ens ta mej till postlådan IFALL jag skulle möta på någon där, för jag ORKAR INTE ta kontakt...Det funkar liksom inte...

Vad håller mej flytande trots allt?? Svaret är enkelt: två saker: Hästarna och Tom ♥♥ Hästarna gör att jag MÅSTE gå ut ur huset för dom MÅSTE ha mat, vatten och tillsyn! Så är det bara! Skulle det inte vara för dem, så skulle jag nog inte komma mej ut alls... Tom med sitt enorma tålamod och konsten att älska mej oavsett hur jag än mår, hur jag än lipar, skriker, bråkar och är onödig så kan han hantera mina ångestattacker, han vet vad han ska säga och göra!

Men en sak är då helt klart säker:

om du ALDRIG har upplevt ångesten, så har du ingen aning om hur det känns!!

Så, OM jag är inbunden, fåordig, tyst, undandragen så är det INTE DITT FEL, det är jag som är i en dålig period och måste bara rida ut stormen själv och bli mitt vanliga jag, det går över, ibland tar det 2 dagar, ibland en vecka... Men oavsett hur länge det tar så är det inte DU, det är jag bara jag som mår dåligt... Jag repar mej nog, det har jag gjort i alla år också...

Värsta är väl nog att när jag har såna perioder så finns det människor som väligt snabbt drar slutsatsen "jaha, hon ha börjat dricka igen" men det är INTE fallet... En gång i tiden tog jag till alkoholen när jag mådde dåligt, men det gör jag INTE igen, eftersom jag tack o lov lärde mej den hårda vägen att alkohol löser INGET, snarare tvärtom, du må glömma för stunden din ångest, eller så kommer den 1000 gånger värre, men dagen efter har den eskalerat till maximum!! De e lätt att sitta såhär och förklara, men jag berättar bara som det är, sen får folk tro vad de vill!!

puss o kram