om VAD det är jag lider av, jag har märkt att en del inte riktigt förstår vad det innebär att ha social fobi, och har du ALDRIG upplvt eller lidit av det, så har du egentligen ingen som helst aning om hur det är och hur det påverkar ditt vardagliva liv...

En bra dag: då har jag inga som helst problem att fara nånstans! Jag pratar på som vanligt, umgås, är social. Vill ha folk runt mej, fara o fika, luncha, shoppa, gå på stan, träffa människor, ringa folk osv.

EN dålig dag: bara tanken på att gå efter posten och KANSKE möta nån får mej att må illa o skaka av oro och rädsla... Att bara fara till affären en sån dag är snudd på en omöjlighet, men MÅSTE jag, så springer jag snabbt genom butiken, tar det jag ska, unviker med flit bekanta eftersom jag helt enkelt inte klarar av att möta på folk, gömmer mej bakom Tom och låter honom sköta den sociala biten. OM ja ens går med in i affären, vissa gånger sitter jag kvar i bilen och gömmer mej bakom en tidning. Jag vill inte träffa nån, inte prata med nån. Det är dessa dagar som 9 gånger av 10 framkallar sen panikångestattacker. Tanken på att gå ut och beblanda mej bland människor får halsen att snöras ihop, det känns som någon sitter på mitt bröst o ja får inte luft, magen knyter ihop sej, illamåendet kommer i vågor och sköljer över mej, ja ligger mest i soffan under en filt och skakar och gråter hysteriskt i min ensamhet...

Jag är inte medicinerad mera mot något av det... Alla kan säga att man e lite deppig o nere, men om du aldrig varit så deprimerad att du blivit medicinerad mot det, så har du INGEN ANING om vad depression egentligen är!!

Jag försökte gömma det bakom en fasad som bestod av alkohol. Alkoholen hjälpte mej att VÅGA, att fara nånstans och att vara social!! Tyvärr spårar det snabbt ur o det gjorde ju det i mitt fall... Allt blir en ond cirkel! Du dricker, du får dåligt samvete, då dricker du ännu mera för att bedöva det dåliga måendet men i slutändan blir du bara att må ÄNNU sämre. Har du riktigt otur krashar hela din tillvaro då... För du ORKAR helt enkelt inte ta tag i vardagliga saker, du ORKAR inte med konflikter, du ORKAR inte hålla på å förklara dej jämt och ständigt... Sen kommer minnesluckorna, snedtändningarna o allt annat fanstyg... Du säger och gör saker du ångrar sen, för egentligen är det inte DU som gör och säger, inte ditt RÄTTA jag. Men det är ingen URSÄKT att skylla på att man varit full, inte minns nått å betett sej som ett svin... Tllika som man faktiskt inte KAN hjälpa en människa om den själv inte VILL ha hjälp... Tyvärr!! Det finns en person som nu passar på att slänga upp sånt i ansiktet på mej men små, taggiga kommentarer som "jaa, hur många gånger sa vi inte åt dej att sluta dricka då??" och "jaja, men se nu hur bättre de sku ha varit OM du bara slutat tidigare" osv... SÅNT blir ja så jäääävla trött på!!

Jag har haft turen som har underbara vänner som fortfarande står vid min sida trots mitt förra liv. Jag var ostabil psykiskt, mådde allmännt dåligt o var rätt djupt nere i skiten... Japp, jag erkänner!! Hej jag heter Anna-Greta och jag är en halvnykter alkoholist!! Ja säger halvnykter eftersom vi kan festa till nån gång nu och då numera, tex i år har vi druckit 4-5ggr, men ja känner att jag KLARAR det, ja BEHÖVER INTE en återställare dagen efter, istället har jag en sån bakis, att ja inte ens vill se på alkohol ;) De e ju bra!! Men det händer även att man kan ringa mej kl.23 en lördagkväll och fråga om ja kan köra till stan och JAPP det kan jag!! För det starkaste jag druckit är kaffe =)

Och ja, jag är STOLT över oss!! STOLT att vi tagit oss upp ur träsket!!

Får man säga så?? Får man vara stolt över sej själv?? I detta fall tycker ja nog att man får det faktiskt ;)

Med tanke på hur vi levde förut, så är det ett UNDER egentligen att Tom o jag fortfarande är gifta faktiskt... så mycket som vi stred, slogdes, skrek på varann, vi va elaka mot varann, stygga, sårade med flit... Men ändå fanns det något där i bakgrunden som hela tiden sa "Ge inte upp, KÄMPA för faaaan, KÄÄÄMPAAAA" och det gjorde vi... Ibland kämapde jag ensam i motvind... Vet inte hur han kände, men så kände jag iaf... Jag gjorde mycket illa!! Men det gjorde nog han med... Men vi är ett team, Tom och jag, vår kärlek är STARK och har vi klarat av detta, så klarar vi mycket ännu till!! Tom♥ du är min klippa, min stadiga punkt, min bästa vän, tvillingsjäl, partner in crime... Jag älskar dej mest av allt som finns!!

♥ 8år 6mån 29dagar ♥

puss o kram

 

duvan

31 maj 2012 22:37

hej! inne och läser ibland. fin text du skrivit. synd att människor ibland har svårt att acceptera människors fel och brister men du/ni verkar ha fina vänner omkring er. härligt att eran kärlek håller och att ni är starka ihop! och ja tycker verkligen ni kan vara stolta och känna er stolta för det är ni verkligen värda! // duvan

AG Ylander

2 juni 2012 19:17

Oj, tack så mkt!! ja de sägs ju att medgångar ger vänner, motgångar prövar dem, och de stämmer nog bra i livet!! Man vet ju iaf nu VEM som är äkta vän o vem som inte...
Vad roligt att du e in o läser nu å då =)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

HERREGUD va länge sen ja skrivit nått här... Aja, ha väl inte haft den lättaste preioden ett tag så...   27/7 konstaterades att fostret slutat utvecklas i v.6... 31/7 till sjukhuset för förberedelser av medicinsk abort 2/8 in å göra medicinsk...

Ja vad kan man annat säga?? Sist ja skrev va i typ april =P  Ni som kanske hängt med så vet att mitt liv varit gaaaanska så hektiskt den senaste tiden. Den störtsta chocken of them all kom för några veckor sedan när de visade sej att ja var gravid....

Ojsan oj vad inaktiv ja varit här då =P  Men mitt liv har minst sagt varit myyycket rörigt ett tag här nu. Gjorde ju inte saken bättre att min mor pratar om att sälja Pargas, MITT pargas, enda stället ja får sinnesro på å där ja riktigt känner mej ...

Efter att ha varit i Karis nästan en vecka o blivit bortskämd så e man hemma igen å blir bortskämd här med ;) Janne kockar, byker, pysslar, plockar å donar! Men ja klagar inte!! Absolut inte =P    Det som däremot tar lite hårt på mej är när folk ...

... Vi gav det ännu ett försök. Men var det för att VI ville eller för att "alla andra" tyckte att "Jamen klart ni ska försöka"? Ja vet inte riktigt. Men de gick ändå inte vägen. Så snart hör man till statistiken av människor med kraschat äktenskap å...