Har börjat tänka i barnvändor igen... Borde man ta itu med allt och börja på nytt med alla undersökningar som vi en gång påbörjat??

För den som inte visste så är vi alltså inte frivilligt barnlösa, jag bara inte kan bli gravid... Eller ja, vad som är felet har vi ingen aning om...

För ett antal år sedan påbörjade vi undersökningarna, men hade inte råd att fortsätta sen. De började ganska brutalt också med att jag blev otroligt dåligt bemött på gyn...

Tom beställde tid och sa till även då att det skulle vara en KVINNLIG gynekolog. Nåväl, vi kommer dit, hamnar inne hos Korvela, pratar lite och så säger han ett tu tre

-Så kan du gå bakom skynket där och klä av dej på underkroppen

Jag fick panik, tittade på Tom o sen på Korvela och pep fram

-Men jag har bett om en kvinnlig läkare...

Då bröt h*lvetet löst, han blev assur och härjade fram

-TROR du att du kan göra precis hur du vill eller?? Inte kan du komma hit o säga hur du ska ha det inte. Tror du verkligen att om du far till Åbo på undersökning att du verkligen får VÄLJA om du får en kvinnlig eller manlig gynekolog?? TROR DU VERKLIGEN DET?? Nej vet du, de e FAKTISKT inte så enkelt.

Jag gick ut därifrån... Pratade med henne i anmälningsluckan och mycket riktigt stod det ju där att jag önskade mej en kvinnlig läkare... Tur var väl då att de fanns en kvinnlig läkare från Åbo på plats där som hade fått en lucka och skulle hinna ta emot mej. Jag andades ut, för en sekund... Hon va sur o tvär o allmännt otrevlig. Fick lägga mej ner på sängen, hon tog nån konformad manick som hon vevade runt med lite, drog ut den och sa:

-Du har så mycket cystor o polyper på dina äggledare det är därför du är infertil.

Och så PANG hade hon gått o smällt fast dörren... Lämnade mej liggandes där med en panik som bara steg för varje sekund... Hur skulle jag tolka detta nu då?? Vad var nästa steg?? Ja visste varken ut eller in... Klädde nu på mej och gick ut o sen for vi hem... Va på en undersökning till i Åbo o sen var vi till AVA kliniken och utförd lite tester men sen blev det bara inget mera...

Ibland känns det som att vissa människor som inte alls lämpar sej ens att bli föräldrar, dom ynglar av sej för brinnkära livet... Jag syftar nu INTE på någon specifik, men vi vet alla att det finns såna människor! Medans andra som verkligen skulle passa som mor o far kämpar så in i fanders, men det kanske aldrig blir något...

Ledsamt tycker jag!

Tankar kring detta är det med att vi är såpass lyckliga i äktenskapet just nu, klart det känns att det fattas något, men ändå. Men sen då, OM det inte skulle funka, säg att jag skulle bli gravid men få missfall, klarar vi av det?? Orkar vi fortsätta ännu sen??

Det är väl i grund o botten varje kvinnas dröm att kunna ge sin man en familj, (eller så kanske det bara är jag som är gammaldags i mitt tänkande =P ) så detta får ju mej att känna mej som en misslyckad hustru...

Men vilken ända ska vi börja i återigen då?? Tankarna snurrar o funderingarna blir bara mer o mer invcklade... Jag vill tillika som jag är RÄDD... Hur går det med min diabetes då?? Den har jag ändå inte riktigt under kontroll, en graviditet skulle nog göra den ÄNNU sämre... Dessutom har man hört så mkt skräckhistorier om barn till diabetiker som fötts med diverse defekter o annat... Vågar man skaffa barn då??

Snajja att de e kaos i mitt huvud ikväll...

Nåja, är väl bara att ta ett steg i taget o börja om från början... Kan vara någon liten, enkel, hormonell grej bara som gör att det inte klickar...

Until Next Time

Fridens

♥